Är verkligen alla relationers slut lyckliga? Det tror i alla fall inte jag, för det var den 8: onde februari 2008 som jag startade en resa, en resa med både framgång och motgång med en häst. Och vad tänker ni då när ni hör ordet motgång med en häst, ni tror väl att hästar bara har framgång eftersom att dem hoppar allt och springer där på tygeln, men det är helt fel. Hästen, vid namn Malte var nog det bästa som hade hänt mig på väldigt länge och även om han var den stelaste hästen genom tiderna så älskade han att göra precis samma sak som jag, att HOPPA!

Vi startade en klubbtävling tillsammans, klasserna 80cm och 85cm, klarade 80 klassen och fick rosett, i 85 klassen sprang han på sidan av ett hinder på grund av att jag inte ramade in honom tillräckligt mycket men vi fortsatte att spendera tid tillsammans och våren 09 deltog vi i ytligare en klubbtävling, det blev en andra plats i 90cm och trots min avsittning på sista hindret i 1m så vann vi då ingen annan kom till omhoppning, jag var lyckligare än lyckligast. Men det var då första motgången kom, rödgröna oxrar var inte vår grej, jag red och red och red men han bara stannade eller så gjorde han jätte konstiga språng när hindret var lägre, han ville verkligen inte hoppa men jag gav inte upp. Jag älskade honom och jag visste att han älskade att hoppa. Så vi fortsatte att kämpa och trots att det ibland gick trögt så tog vi oss upp ur vår svacka.

Vi fortsatte att träna och tävlade en massa klubbtävlingar tillsammans i både dressyr och hoppning med placeringar. 2010 var året då vi tog oss ut på riktiga tävlingar för första gången, det blev fyra fel i 80cm och samma sak i 90cm då vi rev samma hinder i de båda klasserna, han tjorvade i transporten och satte sig ned och tröck uppåt vilket slutade med ett 1 dm långt rivmärke på ryggen. Vi fortsatte att träna hemma, november 2010 var vi med i Kuriren mästerskapet tillsammans där vi tävlade i både dressyr och hoppning. I dressyren som inte alls är hans starka sida så kom vi sist då han inte ville fatta vänster galopp, i hoppningen däremot så gjorde vi våra första felfria rundor tillsammans.

Vi hade jullov och vilade upp oss för tävlingssäsongen 2011, tränade lite och sen i februari så startade allt igen men då hände det igen, han stannade, förmodligen för att det blev konstiga språng i omhoppningen. En grön oxer, sista hindret, känner ni igen er? Det gör jag och jag vet att det bådade inte gott. I nästa klass stannade han på hinder nummer fyra så nu var det bara hem och träna igen, han tvekade lite första gången vi hoppade lite högre hemma men sen gick det bra, vann 90cm klassen på klubbtävlingen och kom tvåa i 80cm våren 2011 och vi var tillbaka på banan igen, trodde jag i alla fall…

Sommaren 2011 gjorde vi våra sista starter tillsammans på borta plan, efter att ha vägrat ut oss på hinder nummer fem i 85cm klassen och flugit av på framridningen till 90cm klassen för att sedan vägra ut oss på första hindret, jag var förkrossad för jag visste att han kunde hoppa på hemmaplan… Min tränare sa att det kanske var dags att byta häst om jag verkligen ville tävla och det var det jag ville så med sorgen i mitt hjärta så slutade jag att tävla och träna med honom. Vi hann plocka ihop 15st rosetter, allt från Clear round där man hoppar en banan felfritt och sedan få en rosett till att tävla på tid och vinna. Han var den som fick mig att le och kämpa när livet var som svårast, han var den som fanns där för mig och bara lyssnade och ibland är det allt man behöver för att må bättre, att prata med någon och lätta på sitt hjärta utan att få något svar tillbaka. Jag kommer aldrig att sluta älska den ponny hur mycket jag än tycker om någon annan så kommer han alltid att vara nummer ett för mig, min älskade lilla Maltepalte…